Piagnoni

JAG ÄR ICKE LÄNGRE TIGGARE, JAG HAR VARIT DET

2010-07-16T13:21:00.000-07:00

"Mot västerlandets undergång står inte den överlevande kulturen, utan den utopi som ordlöst frågande ligger innesluten i bilden av den kultur som går under."

- Theodor W. Adorno, "Spengler efter undergången - Till Oswald Spenglers sjuttioårsdag", Subaltern #1 2010, s. 109.

Det här är en kommentar till andra och tredje cirkeln i Det stundande upproret, som också diskuteras på andra ställen som här, här och här.

”En skrattsalva är den enda passande reaktionen på alla de allvarliga 'frågor' media och tyckare tar upp”, jag kommer att tänka på denna mening i Det stundande upprorets andra cirkel när jag läser Nyamko Sabunis och Carin Jämtins debatt om "utanförskapet".

Vad Jämtin och Sabuni oroar sig för är att en allt större del av befolkningen i vårt land cementeras i ett permanent utanförskap. Ett utanförskap visavi ekonomin vill säga. Att vara utanför är att sakna arbete, att sakna möjligheten att konsumera som sig bör, ja, mer än så: att sakna sysselsättning är att stå utanför samhällets värdegemenskap. Det som saknas är nämligen, menar Sabuni, "ett kitt som håller oss samman." Samhället måste tillbaka! Tiqqun deklarerade redan i Den cybernetiska hypotesen behovet av en antisocial konflikt, man förordnade en världsbeskrivning som liknade mystikern Simone Weils syn på samhället som ett socialt odjur, en totaliserande enhet, som gav upphov till den ensamme individen som hädiskt tror sig vara identisk med sig själv. Denna blasfemi är dock grunden till att samhällsintresset potentiellt sett kan omvandlas till ett antagonistiskt ointresse, för individens uppkomst implicerar den ensamhet som gör att människan anno 2010 inte ens kan uppgå i arbetets gemenskap. De osynliga delar Max Stirners synsätt i Den ende och hans egendom: arbetets gemenskap kan enbart uppehållas om proletären anser "att det väsentliga i 'honom' är arbetaren", emedan han då "underkastar sig ett arbetaresamhälles överhöghet, liksom borgaren hängiven hänger fast vid konkurrens-staten. Den vackra drömmen om social plikt fortsättes." (Den ende och hans egendom, s. 160). Men det gäller att vakna upp från den vackra drömmen om social plikt och drömma samhällets mardröm, drömmen om förbrytaren Mesrine, menar de osynliga. Mot Sabunis hopp om att samhället kan mobiliseras till en enhet ställer de osynliga en armé av desertörer och avhoppare: "Den frihetsaura som består kring den legendariske förbrytaren Mesrine (1936-1979) har mindre att göra med uppriktighet och mod än med faktumet att han tagit på sig uppgiften att hämnas på det vi alla borde hämnas. Eller rättare sagt vad vi borde hämnas direkt, när vi istället fortsätter tveka och skjuta upp i all evighet."

Carin Jämtin, som tillhör det parti som länge fungerat som samhällslivets klister, håller givetvis med Sabuni men anklagar henne för att vara en hycklare: "Sällan har jag blivit så provocerad som när jag läser Nyamko Sabunis artikel på DN Debatt 11/7. Sabuni oroas över situationen och skriver om behovet av uppoffringar. Faktum är att de senaste fyra åren har klyftorna och fattigdomen ökat i Stockholm i en takt som saknar motstycke i svensk historia." Jämtin erkänner att hennes eget parti bäddat för Sabunis politik, men lovar förbättring och förändring. Hon ljuger inte men oavsett valutgång kommer hon inte att kunna infria sina vallöften. Som Tiqqun skulle ha sagt, politiken kan inte lösa metafysiska problem.

Problemet är djupare än att klyftorna mellan klasserna har ökat globalt sett de senaste fyra åren, varken socialdemokratiska eller konservativa och liberala regeringar runtom i Europa har undkommit strukturanpassning och sparpaket. Detta beror inte på någon nyliberal politisk konspiration skapad av spinndoktorer och korruption. Förvisso hade Ernst Jünger rätt när han i Der Waldgang konstaterade att vår tids egenart uttrycker sig i att alla ledare och stora män liknar "gestalter man i otaliga mängder finner på caféer i Genève och Wien, på provinsiella officersmässar eller i obskyra karavanserajer" och att "ringa storhet" är förknippad med "oerhörd funktionell makt." Men de mäktigas vulgära manér förtar inte deras romantiska vilja att förändra. Både Sabuni och Jämtin må vara obegåvade men deras indignation och hat mot allt vad de ser som orätt och förfall, deras politiska vilja till förändring, är genuin. Det är också det som gör dem så farliga.

Politikerna av idag saknar inte på något sätt förändringsvilja, handlingsutrymme eller ambitioner. Det postpolitiska tillståndet beror inte på att ideologiernas död vilar på idéernas död och metafysikens skingring, utan på att politiken och ekonomin under kapitalismen är fastlåst vid en arbetsprincip som underminerar det samhälle som arbetet en gång bar upp. Det är denna metafysiska omgestalning av världen som Tiqqun och nu den osynliga kommittén vittnar om. De skildrar hur Ernst Jüngers profetia om moderniteten som en arbetets värld inte längre är ett ekonomiskt factum brutum utan tvärtom en politisk realitet som ständigt måste förkunnas och reproduceras med politiska medel och som därför håller på att ersättas med något annat. Postpolitiken uppstår i och med den pågående metafysiska omgestaltning av vår tillvaro som den osynliga kommittén omfamnar och fördjupar, dvs. när den moderna politikens grund rasar samman och vi träder utanför dess hägn - arbetets nödvändighet (arbetets uppspaltning som merarbete och nödvändigt arbete) - står vi inför uppkomsten av en ny metafysisk princip.

Med andra ord, när konflikten mellan kapital och arbete träder in på reproduktionens nivå, när klasskampen handlar om proletariatets möjlighet att reproduceras som ett proletariat, måste politiken bli förvaltning och administration så länge den vill fungera realpolitiskt. Det finns inte längre ett utrymme för en arbetarrörelse av den gamla sorten när allt färre arbetare är nödvändiga för kapitalet. I ett sådant skede förändras också politikens möjlighet att på ett gynnsamt sätt stimulera tillväxt och motverka arbetslöshet, den blir postpolitisk. Samhället ska inte revolutioneras utan på sin höjd demokratiseras. Väldiga fackföreningar växer fram, som i Indien, som inte kämpar för bättre löner för sina medlemmar utan för att medlemmarnas arbete överhuvudtaget ska erkännas som legitim och nödvändig arbetskraft. Författarna till Det stundande upproret uttrycker det kärnfullt i tredje cirkeln av sin bok: "Vår tids paradox: arbetet har fullständigt segrat över alla andra sätt att existera, samtidigt som arbetarna blivit överflödiga”. Arbetarrörelsens makt försvinner i samma stund som världsbefolkningen blivit ett proletariat, men ett proletariat vars arbetskraft tenderar att bli meningslös. Enligt tidskriften Endnotes är vi mitt inne i en absolut och global avindustrialisering, det finns enligt Endnotes inga undantag till tendensen att allt mindre arbete är nödvändigt för kapitalet. Trots att vi sett en faktisk industrialisering av stora delar av Asien så är detta ändå en del i en absolut avindustrialisering av världen som sådan:

A common objection to the account we have so far provided would be to point to China as an obvious exception to this picture of global stagnation, particularly in so far as it relates to otherwise global trends of deindustrialisation and under-employment. Of course, over these years China became a global industrial powerhouse, but it did so not through opening new markets or innovating new productive techniques, but rather by massively building out its manufacturing capacity at the expense of other countries.41 Everyone assumes that this expansion must have brought about a historic increase in the size of the Chinese industrial working class, but that is flatly false. The latest statistics show that, on balance, China did not create any new jobs in manufacturing between 1993 and 2006, with the total number of such workers hovering around 110 million people. (Misery and debt, Endnotes #2)

Det är kanske talande att man inte varnar för socialism utan för korporatism i senaste numret av The Economist och att lösningen på Europas problem enbart är mer av det samma. Nyliberalismen är här för att stanna, dess politiska kraft är fortfarande vital. När vänstern därför menar att den nuvarande krisen kan jämställas med tidigare kriser (oavsett om det handlar om krisen 1929 eller krisen 1873 - 1878) så är det alltför få av dem intelligenta som inser att vi inte längre står inför en kommande "industrialisering" eller socialisering av produktionen och ekonomin som kan tvinga fram socialistiska organisationsformer och arbetarrörelser. Tvärtom står vi inför ett kommande förfall av om inte kapitalismen, så åtminstone av den unilaterala ordningen och den västerländska civilisationen. Ett förfall som omvandlar den politiska antagonismens natur, den blir negativ. Även om vi ser desperata försök från arbetarklassens sida att bli erkända som arbetare och konsumenter, så ser vi också försök att tränga ut ur den här världen och det är denna långa marsch som Det stundande upproret handlar om.

Arbetet var vår världs nödvändiga ordning, men är det inte längre. Det är denna världs undergång som såväl Jämtin och Sabuni som skribenterna i The economist försöker motverka och som den osynliga kommittén välkomnar: "Egentligen så är de sociala formernas sönderfall en välsignelse. Det är för oss den ideala situationen för ett vilt massivt experimenterade med nya sammansättningar, nya troheter." Theodor W. Adorno skrev förhoppningsfullt i Minima moralia om uppkomsten av en barbarisk askes, en puritansk levnadsform som trött på excess reser sig ur ledan över "oavbrutet pornografiskt uppfinnande". En sådan askes blir barbarisk, rentav militant och militär, genom asketernas accepterande av det historiska faktum att arbetarvärldens totala mobilisering inte längre är verksam och nödvändig som något annat än en politisk kontrollmekanism. Arbetaren lever vidare men är inte längre nödvändig.

"Hos den humana liberalismen fullbordas eländet. Vi måste först förfalla på det uslaste och fattigaste sätt, om vi vilja komma till egenhet, till oss själva, ty vi måste befria oss från allt främmat. Men ingenting förefaller vara fattigare än den nakna - människan.
Det är emellertid mer än fattigdom, när jag också kastar bort människan, emedan jag känner att även hon är mig främmande och att jag ingenting kan bygga på henne. Det är icke längre blott fattigdom, det är något mer: när även den sista trasan fallit av, kvarstår den verkliga nakenheten, befrielsen från allt främmat. Tiggaren har även avkastat tiggeriet och därmed upphört att vara vad han var, en tiggare. Jag är icke längre tiggare, jag har varit det." (Max Stirner, Den ende och hans egendom)

EXODUS 3:14 - FÖR EN NY HÄLSA

2010-07-12T06:11:00.000-07:00

Kommentar till första cirkeln i Det stundande upproret, som bland annat diskuterats här, men också här och på andra ställen.

Ehyeh asher ehyeh (Jag är vad jag är) är Guds svar på Moses fråga vem Gud är. Om Gud är vad han är är det för att skapelsen inte är identisk med sig själv. Som skapelse framsprungen ur intet är skapelsen snarare märkt av intighetens kontingens än av varandets nödvändighet. En värld ställd på intet, en värld som inte är vad den är, är en värld som är plastisk. Inte nödvändigtvis en medgörlig eller foglig värld men åtminstone en formbar värld, en värld som människan är nedsjunken i och som hon är medskapare till. När världen därför deklarerar sin identitetssats på Shanghais skyskrapor – I am what I am - är detta, enligt författarna till Det stundande upproret, inget annat än ”ett stridsrop mot allt som finns mellan varanden, mot allt diffust som är i omlopp, allt som osynligt länkar samman, allting som förhindrar den totala avskärmningen. Mot allt som får oss att existera (…)”

Mot allt som får oss att existera. Det går följaktligen inte att förneka, första cirkeln i Det stundande upproret är inget annat än ett stycke politisk teologi. Reeboks identitetssats beskrivs som en militär kampanj mot det som gör världen till, mot det som gör världen till värld. I den bibliska tradition som tiqqunisterna tydligt inspireras av är exodus Gud också skapelsens Gud. Den Gud som såg att allt var gott. Den form av veklagan och nostalgi som utmärker Det stundande upproret och det hat mot det tomma jaget – mot Bloom – motiveras, intressant nog, av åsikten om samhället som en sjukdom, som en sorts arvsynd. Man skriver exempelvis: ”Den ständiga uppmaningen att ’vara någon’ upprätthåller det sjukliga tillstånd som gör det här samhället nödvändigt.” Det påminner om Ernst Jüngers helande förfarande i Över linjen: det är den kliniska blickens skådande som gör sig gällande. Kritik och klinik. Något måste räddas, helas, återställas: apokatastasis. Men insikten om samhällets sjukdom är också vad som gör att författarna inte vill vänta på en förlösande framtid utan redan nu rädda det som är friskt. Retoriken kan stundtals tyckas otäck, på gränsen till fascistisk, men enbart om man glömmer bort att det är de sjuka som beskrivs som räddarna i Det stundande upproret: ”Vi är inte deprimerade, vi är i strejk. För de som vägrar kontrollera sig själva är ’depression’ inte ett stadium utan en genomfart (…) ett steg mot ett politiskt avståndstagande.” Paulus skrev till församlingen i Korinth om hur svaghet kan bli styrka. Tvåtusen år senare vill dessa anonyma kommunister omvandla sjukdomen till en ny hälsa.

Ur ett teologiskt perspektiv kan man hävda att världens intighet är given av att skapelsen är en gåva, av att det finns något annat än värld. Något annat som ständigt hotar att bryta in som tecken, varsel, löfte och uppenbarelse. När världen stänger sig som system och förvägrar denna utsida måste de som är innanför murarna ta sig bortom dem. Uppenbarelsen blir då en viljeakt. Antagligen är det därför tiqqunisterna distanserade sig ifrån tidigare avantgarde – såväl konstnärliga och politiska – genom att med emfas hävda att man inte skrev några manifest eller program. En av Tiqquns skrifter var exempelvis en provokation med titeln: Detta är inte ett program. Men vad rör det sig då om för typ av skrift om vi inte kan jämföra Det stundande upproret med kommunisternas manifest och surrealisternas program?

Det stundande upproret är en uppenbarelse, en apokalyptik och ett evangelium. Pamfletten har mer gemensamt med en kommunistisk skrift som Das Evangelium eines armen Sünders av Wilhelm Weitling som sålde i tusentals exemplar och ledde till vilda arbetaruppror, än ett romantiskt manifest som det kommunistiska signerat Karl Marx och Friedrich Engels. Läs följande stycke i Det stundande upproret om du tvekar: ”Vår tids dödsläge, bevisat och uppenbart men samtidigt förnekat överallt. Det finns ingen ände på psykologerna, sociologerna och de litterära amatörerna som tar sig an fallet var och en med en specialiserad jargong utifrån vilken de misslyckas att dra slutsatser. Det räcker med att lyssna på dagens musik – de enfaldiga visorna där småborgerligheter dissekerar sin själsliga status bredvid krigsförklaringarna från rapparna i Mafia K1 Fry – för att veta att samexistensen kommer att sluta snart, och att ett val måste ske.”

Världen är en uppenbarelse av ett kommande uppror. Snarare än manifest och program således apokalyptik men mer än så, även ett evangelium i betydelsen av ett påbud med goda nyheter: upproret är kommande. Kanske inte stundande men kommande och det är denna goda nyhet som tiqqunisterna gör sitt för att sprida.

DET FINNS INGEN SOCIAL FRÅGA

2010-07-11T15:27:00.002-07:00

Vi anländer försenade till den pågående cirkeln, men försenade var också författarna till Det stundande upproret när de för tolv år sedan – den femtonde juni 1998 – störde ett akademiskt seminarium ägnat Antonio Negris författarskap. Man kan läsa om aktionen i det imaginära partiets verksamhetsplan som publicerades i tidskriften Tiqqun. Så varför störde de negrianerna?

Vid sidan av sedvanlig sekterism hos fransk ultravänster finns andra förklaringar. Utan att överdriva kan man kalla fransmännen för en sorts ikonoklatser, eller kanske till och med fadersmördare. Tillsynes ointresserade att förvalta annat arv än det som leder ut ur de moderna annalerna, kritiserar de produkterna av en – enligt dem – döende civilisation oavsett om detta slagg går i rött (som Guy Debord) eller har en mer brun kulör (som Michel Houellebecq). Orsaken till att Antonio Negri och kretsen runt honom blev politiska motståndare till Tiqqun 1998 – året då franska arbetslösa ockuperade arbetsförmedlingar och gav sig ut på gatorna med stenar i händerna – var för att tiqqunisterna vände sig mot Negris förhoppning att den biopolitiska organiseringen av arbetarklassen som en sorts samhällelig intelligens implicerade en immanent kommunism. En sådan kommunism, hävdade tiqqunisterna, var en "robotarnas kommunism."

Där Negri manade fram en ny hypotes om kommunismen, såg Tiqqun en sorts nyfascism. Motsättningen mot negrianerna var nödvändig, menade tiqqunisterna när de försvarade sin aktion, eftersom den cybernetiska princip som den socialistiska strategin vilade på oundvikligen skulle skjuta upp slutet för den ordning som nu fortvarade som ett levande lik. Vad Tiqqun angrep var den billiga tanken att när världen har blivit en planetär supermarket så ligger räddningen i att förstöra alla kassaapparater.

Tiqqunisterna riktade i stället hård kritik mot en kapitalets utopi, mot commodity communism och benetton-socialism, och förtydligade i sin text om den cybernetiska hypotesen att kommunism i form av en ekonomisk demokratism har förlorat sin emancipatoriska potential. Kommunismen kunde inte, menade Tiqqun, vara nya lösningar på den gamla världens problem, utan måste innebära produktionen av tillvaroformer som snarare genererar nya frågor än besvarar den gamla ordningens frågeställningar. Men för att lämna den gamla världens problem måste man lämna dess idé om samhälleliga konflikter, Tiqqun fastslog därför att det inte fanns något socialt problem utan enbart ett metafysiskt dito och återkom gång på gång till hur politiska och ekonomiska konflikter måste bestämmas som metafysiska problematiker. Säkerligen hade den franska underrättelsetjänsten läst följande meningar när de benämnde Julien Coupat för en ”kritiskt sinnad metafysiker” i en av sina rapporter:

Det finns inget samhälleligt problem med arbetslösheten, utan blott vår lättjas metafysiska faktum. Det finns inget samhälleligt problem med immigrationen, det finns endast ett metafysiskt problem med vårt främlingskap. Det finns inget samhälleligt problem med prekariseringen och marginaliseringen utan enbart denna existentiella verklighet som innebär att vi alla är ensamma( ...) att vi för all evighet är ändliga varelser.

Tiqqunisterna angrep marxismen och postulerade kontroversiellt att krav på medborgarlön och medborgarskap för alla skulle medföra att arbetskraftens mobilitet och flexibilitet stärktes vid sidan av att ekonomins hjul återigen skulle börja spinna genom utökad konsumtion. Mot försök att rädda kapitalismen genom en sorts radikal keynesianism hoppades man på sammanbrottets politiska potential. Det vore lönlöst att förneka att tiqqunisterna agerade annat än sekteristiskt, men man gjorde det åtminstone i en tid då Frankrike lamslogs av en stark arbetslöshetsrörelse som de unga kamraterna var organiserade i, och man gjorde det utifrån en fanatisk övertygelse om att möjligheten för kommunism – det omedelbara avskaffandet av lönearbetet och penningens makt – var reell. ”Vi behöver inte vänta!” Om man dessutom ska ta Tiqqun på orden – det vill säga att det inte finns ett socialt problem utan ett metafysiskt – då kanske termer som sekterism och pragmatism förlorar sin eventuella relevans.

Vad Tiqqun sökte var trots allt inte så mycket revolution, eller ett absolut brott med det rådande, som ett realistiskt förhållningssätt till en, enligt dem, pågående civilisatorisk kollaps. Och varken krav på fler arbeten eller på medborgarlön har lyckats försvaga eller utmana den nyliberala hegemonins makt över ekonomin, så kanske är det olyckligtvis så att Tiqqun har rätt? Kanske kan också Det stundande upprorets popularitet utanför vänsterextremisternas subkulturer sökas i just dess radikalism, kanske sympatiserar vi med bokens svärmiska perspektiv eftersom författarna söker efter kommunismens relevans utanför arbetarrörelsens organisationer?

Tiqquns angrepp på negrianismen speglade deras mer konstruktiva försök att utveckla en strategi som mobiliserade områden utanför värdets hägn snarare än att verka för en valorisering av allt fler sektorer av tillvaron genom att införliva livet som sådant i den ekonomiska cirkulationen via medborgarlön eller arbete. Om Negri och andra marxister såg konflikten i motsättningen mellan nödvändigt arbete och merarbete, kanske man kan säga att tiqqunisterna sökte en djupare konflikt i en motsättning mot arbetets själva nödvändighet för kapitalet. Eller snarare, de utvecklade en radikal teori för kommunism i en tid då allt färre arbetare är nödvändiga för kapitalet och frågan är om inte Det stundande upproret är en radikalisering av denna insikt.

Tiqqun deltog följaktligen aktivt i arbetslöshetsrörelsen 1998, men distanserade sig lika mycket ifrån en klassisk vänsterstrategi – kamp för fler och bättre jobb – som ifrån mer nytänkande krav på medborgarlön. Tiqqunisterna agiterade i stället provokativt för att man redan i de omedelbara kamperna måste våga arbeta utanför lönelogiken, emedan varje politisk mobilisering som stärker arbetarklassens funktion som konsumtionsfond och sporre av tillväxt ger kapitalet frist. Man hoppades att blockader av ekonomin skulle tvinga fram nya tillvaroformer som man benämnde för messianska eller sabbateanska. Namnet på deras tidskrift kom också ifrån det judiska begreppet tikkun olam – att laga världen – och en värld som förstörs av lönearbete och penningen kan inte lagas ens genom ökade löner och bättre arbeten, menade Tiqqun. I en text skrev man till och med att proletariatet till sin natur var socialistisk, medan kampen måste vara kommunistisk. Självfallet var man inte mot förbättrade levnadsomständigheter för egen och andras del, men man hade helt enkelt ingen naiv förhoppning om att dessa bättre tider skulle komma och försökte i stället omvandla denna pessimism till en politisk linje för ett nytt och annorlunda liv. Omöjligheten med en bättre framtid skulle i stället bli en annorlunda tid här och nu.

Det här är också den mycket kontroversiella politiska utgångspunkten för Det stundande upproret – inte minst är den kontroversiell då den implicerar hur djupt förankrad bokens hypotes om kommunismen är i en nyliberal uppfattning av politik och ekonomi, eller åtminstone i den nyliberala ekonomins framtidsmonopol. Det är som om författarna vågar göra radikal, kommunistisk politik som det enda alternativet till den enda lösningens politik. Man söker efter radikala och omedelbara praktiker som undviker att arbetarklassen blir inlemmad som en konsumtionsfond som alstrar tillväxt och ekonomisk nytta, dessa praktiker benämnde man för det imaginära partiet som var organiserade i osynliga kommittéer. Praktiska exempel på partiets verksamhet var skolskjutningar, barn som dödade sina föräldrar, toppmötesdemonstrationer, black block kravaller och dylikt som är svårt att ta på allvar som annat än aktivism eller tragedier. Tiqquns filosofi tenderar utan tvivel att lätt slå över i kitsch, men kanske är detta också vad som gör dem intressanta, inte deras löje förstås men att de vågar sig in i områden av tillvaron som utifrån det politiskt tränade ögat inte kan vara något annat än vulgärt eller naivt. Den stundtals outhärdliga kitschen ligger nog mer bestämt i att de är alltför aktivistiska, alltför romantiska - vilket Jacques Camatte med rätta påpekade för författarna (och ett gäng andra kamrater) när de hälsade på deras inspiratör för några år sedan - inte i att de gör upp med en misslyckad arbetarrörelse, överger det politiska skådespelet och försöker skapa en hypotes om kommunismen i en värld som blivit fullständigt inlemmad i kapitalets rörelser.

Det stundande upprorets första cirkel om jaget utgår ifrån dessa sekteristers och provokatörers kontroversiella världsbild; att vi måste nå ett pragmatiskt förhållningssätt till katastrofen och att vi måste börja med oss själva: med jaget. Ett av Tiqquns slagord var också mycket riktigt gå inte till massorna, börja med dig själv. Jaget är en produkt av en serie kollektiv och gemenskapsformer – familjen, arbete och politiska miljöer – och att ställa kollektivet i jagets ställe är inget för dessa fransmän då varje kollektiv inte är något annat än en summa jag. Snarare vågar de sig på något sådant som en "suicidal" politik vilande på ett brott med allt det som gör människan inlemmad i en tillvaro som fungerar som en sorts gränslös libido. Det är denna politik gränsande till självmordet som vi ska försöka spåra i några sporadiska inlägg framöver: ett realistiskt förhållningssätt till katastrofen. Förhoppningsvis hinner vi fatt den pågående cirkeln!